Styckmordet
• Bakgrunden
Två unga läkare, Thomas Allgén och Teet Härm, blev år 1988 åtalade för mord på Catrine da Costa 1984.
De frikändes från åtalet men tingsrätten förklarade i domskälen att de hade styckat kroppen på rättsläkarstationen i Solna, sannolikt under pingsthelgen 1984. Thomas och Teet tilläts inte att få de "frikännande" domskälen prövade i högre rätt. År 1991 blev de av kammarrätten i Stockholm än en gång utpekade likstyckare samt deslegitimerade som läkare.
Under de kommande åren gjordes en mängd framställningar av olika slag för att få kammarrättens dom omprövad (till Regeringsrätten, till Högsta domstolen, till den europeiska kommissionen för mänskliga rättigheter, till JK, JO och RÅ liksom till Justitieministern). Främst åberopades att Thomas Allgén och Teet Härm inte kunnat överklaga den frikännande domen. Alla framställningar föll på hälleberget i det formalistiska svenska rättssystemet, som dessutom helt saknar förmåga till självrättelse av gjorda misstag.
Varken Thomas eller Teet var dock vare sig mördare eller likstyckare. De var helt oskyldiga, inte bara dömda på otillräckliga bevis. Ingen av dem hade någonsin träffat Catrine da Costa.
De sakliga felbedömningarna grundlades under förundersökningen 1984-87 för mord genom misstag så fantastiska att de skulle ha verkat orealistiska i en detektivroman.
År 2003 erbjöd jag mig på eget initiativ och av ideella skäl att bli Thomas och Teets juridiska ombud. Efter studium av tingsrättens och kammarrättens domar och diverse källmaterial insåg jag efter ungefär en månad att läkarna dömts på helt otillräckliga bevis. Ett halvår senare hade jag kunnat genomföra mera omfattande källforskning i förundersökningsmaterialet. Jag insåg då att båda läkarna måste antas vara helt oskyldiga, inte bara dömda på otillräcklig bevisning.
Den 23 september 2003 ingav jag för läkarnas räkning en ansökan om resning och undanröjande av kammarrättens dom 1991 på deslegitimation. Ansökningen visade att "bevisningen" mot läkarna varit undermålig, ja att den till alldeles övervägande del varit helt utan värde. Jag kunde då inte föreställa mig, att rättelser inte skulle ha uppnåtts fem år senare, d.v.s. vid tiden för öppnandet av denna hemsida.
Sedan Regeringsrätten inhämtat yttrande från Socialstyrelsen blev dock resningsansökningen den 1 juli 2004 avslagen av den högsta förvaltningsdomstolen. Socialstyrelsens och Regeringsrättens agerande i resningsmålet förtjänar beteckningen maktmissbruk. (Se vidare under nästa rubrik.)
På grund av Regeringsrättens demonstrerade motvilja mot att ompröva den felaktiga domen 1991, har jag i april 2007 för läkarnas räkning väckt talan vid Attunda tingsrätt angående statens skadeståndsansvar för en lång rad av felbedömningar i statens myndighetsutövning genom olika domstolar och (framförallt) andra myndigheter.
• Anvisningar för studiet av styckmordsfallet via denna hemsida
I de olika underavdelningarna kan man närmare sätta sig in i resningsmålet 2003-2004, den tryckta skriften Anatomin av en häxprocess samt den pågående rättegången om skadestånd.
Resningsansökan 2003-09-23 klargör att Regeringsrätten borde ha undanröjt kammarrättens beslut 1991 att deslegitimera Thomas Allgén och Teet Härm. Detta har Regeringsrättens dåvarande ordförande också indirekt medgett i Förvaltningsrättslig tidskrift 2006 genom att diskutera rättsfallet RÅ (Regeringsrättens årsbok) 2004 not 141. Han nämner dock inte att han avhandlat kammarrättens beslut att deslegitimera läkarna i styckmordsfallet! (Se närmare nedan 2007 års stämningsansökan kap. 6, särskilt s. 18 f.)
Att Socialstyrelsen och Regeringsrätten gjorde svåra felbedömningar i resningsmålet framgår av min efterföljande skrift (intagen nedan) Anatomin av en häxprocess. (Se särskilt s. 12-21 och 37-40.)
2003 års resningsansökan kan sägas ha inneburit att de "bevis", som tingsrätten 1988 och kammarrätten 1991 åberopade mot läkarna, blev utslagna "baklänges". Jag hade nämligen från domarna och förhören med vittnen i domstolarna gått tillbaka till protokollen från polisens förundersökning. Ett studium av hur vittnesmålen med mera vuxit fram klargjorde att dessa bevis var värdelösa.
I 2007 års stämningsansökan har hela händelseförloppet från 1984 till i dag studerats "framlänges" med ursprunglig tonvikt på hur förundersökningen bedrevs 1984-87. Detta historiskt kronologiska studium av hela förundersökningen mot läkarna har gjort det ännu mera tydligt än det redan varit på grund av resningsansökningen, att det helt saknats bevis av värde för att Thomas Allgén eller Teet Härm skulle ha varit mördare eller likstyckare, samt att det inte finns minsta anledning anta annat än att båda är helt oskyldiga.
Det historiskt-kronologiska studiet "framlänges" ger dessutom överväldigande starkt underlag för att det förekommit en lång rad av s.k. kumulerade fel och försummelser i myndighetsutövningen som grund för statens skadeståndsansvar för läkarnas förstörda liv. (Om den komplicerade beräkningen av skadestånden se den s.k. huvudbilagan till stämningsansökan.)
Den pågående skadeståndsprocessen hindrar inte att läkarnas intresse av resning och undanröjande av kammarrättens dom 1991 (om deslegitimation) kvarstår fullt ut, främst som ett medel för deras sociala upprättelse. I princip är de rättsliga frågorna om dels resning, dels skadestånd oberoende av varandra. Se om detta förhållande närmare stämningsansökan kap. 4 (s. 7-10).
En genomtänkt metod för bevisprövning – vilken i brottmål gäller dels bevisvärdering, dels krav på fullt bevis för vad som bör hållas för sant – är viktig för den som vill förstå vilka misstag som begåtts i styckmordsfallet. För studium av dessa frågor hänvisas läsaren av hemsidan till stämningsansökan i skadeståndsmålet. Kap. 7 (s. 19 – 22) bär just rubriken "Några övergripande principer för bevisvärdering". I det kapitlet behandlas kortfattat sådana ofta försummade frågor.
• Betydelsen av diskussionen i massmedia och i olika böcker
Det rättsliga förfarandet mot läkarna underblåstes från hösten 1987 av ett aldrig överträffat pådrag i massmedia, då läkarna framställdes som bestialiska ogärningsmän. Alltjämt kvarstår på många håll missuppfattningen, att läkarna åtminstone varit likstyckare, något som kan slå vakt om trosföreställningen, att de är frikända mördare.
Bland dem som behandlat da Costa-fallet i bokform är Hanna Olsson (1991), Lars Borgnäs (2003) och Jovan Rajs (2001) alla företrädare för denna uppfattning, låt vara att deras böcker har olika vinklingar och olika karaktär.
Från och med år 2001 har särskilt tv-journalisten Borgnäs' spekulerande – vilket närmare besett varit alldeles omöjligt - väckt ett förfärande gensvar hos många journalister och läsare vilka helt saknar kunskaper om principer för bevisprövning. Det kan inte uteslutas att Borgnäs själv tror på sanningsvärdet av sina fantasier. Inte desto mindre har Lars Borgnäs både som journalist i Sveriges televisions Uppdrag granskning och som författare framträtt som en charlatan med god förmåga att lura tittare och läsare. På lämpliga ställen i olika handlingar, som finns utlagda på hemsidan, har jag visat att Borgnäs' spekulationer är ohållbara.
Böcker av Per Lindeberg (1999) och Kristina Hjertén von Gedda (2005) bygger tvärtom på att läkarna är feldömda. Per Lindeberg har åstadkommit en imponerande, detaljerad och korrekt kartläggning av fakta, vilka starkt pekar på läkarnas oskuld. Boken utgör dock inte en juridisk framställning och har tyvärr inte fått de juridiska återverkningar som den förtjänade. (Jfr vidare Per Lindebergs hemsida www.mediemordet.com, som nyligen uppdaterats.)